jag skulle kunna klistra in alla mina hundra dokument om min första kärlek om man skulle välja den lätta vägen, eller hundra kanske var att ta i, menmen. om jag ska vara ärlig tycker jag det är galet läskigt att skriva ut om min första kärlek såhär så jag förklarar lite kort och inte i detalj. men han är en bra kille samtidigt som han har fått mig att gråta varje natt i flera månader. vi hade det bra i början, men ju mer tiden gick blev det mindre och mindre bra. vi var väl helt enkelt inte menade för varandra. men det förstår man såklart cirka ett år efter. för då var det bara han, bara han som fanns i mitt huvud och han fick mig att må som ingen annan hade fått mig att må innan. sen när han bara gick sin väg, det är klart att jag blev förstörd. 
men allt blir bra tillslut och idag tittar jag bara tillbaks på oss som ett fint minne.